"Dimman ligger tät och i skogen ekar mullret av kronhjortarnas bröl. Det är den 13 oktober och brunstperioden har precis börjat.
Jag sitter på en liten grusväg mellan jägaren Pierre Norberg & Kamera-Kalle. 80m framför oss skymtar vi en kapital kronhjort mitt i sitt harem av hindar."
Jag heter Nils Karlsson och är Jakt är Jakts osynlige jakt-skribent. Jag följer med på många av äventyren som en fluga på väggen för att dokumentera det som sker i skogen. Det är en ära att få ha med dig som läsare i denna artikel och jag hoppas du både lär dig något och blir underhållen av denna magiska resa jag ska dela med mig av.
12 oktober - 22:00
Det är första gången jag ska möta upp jägaren Pierre Norberg från Jakt är Jakt. Trots att jag är en inbiten jägare själv, kan jag inte låta bli att känna mig nervös inför morgondagen. När jag svängde in i den mörka allén som leder upp till vårt boende så var kronhjortarna redan igång på dem kringliggande fälten. Marken vi ska jaga på är ca 700 hektar med en oöverträfflig kronhjortsstam.
Jag möts upp av Pierre på grusgården där vi utbyter några garv. Efter några snabba handslag med samtliga jägare och markägare slår vi oss ner i ett par skinnfåtöljer i västra flygeln där vi även ska spendera natten. Veden sprakar i eldstaden intill oss medan vi dricker kaffe och några centiliter rökig whiskey. Det pratas jakt. Non-stop jakt. Det pratas om drevjakter, smygjakter, utlandsjakter och självklart, morgondagens jakt. Det råder inget tvivel om att dessa jägare har en enastående passion för jakt i alla dess former. Det marken erbjuder i form av viltpopulation är det endast ett fåtal platser i Sverige som har och den vetskapen gör mig om möjligt ännu mer nervös.
Men vilka är männen bakom bössorna då? Det är ett ungt gäng, jag är tveklöst den som drar upp snittåldern upp mot 40. Ett glatt gäng, ett genuint kompisgäng som möts upp en gång om året för att pyrscha kronhjort i brunsten. Det är sju skyttar som ska dela på jaktmarken under nästkommande två dagar. Vi dricker upp och går igenom kartor innan vi skiljs åt för kvällen.
Jag ligger på en hård madrass och kollar upp i taket, hur är det möjligt att vara nervös och så peppad trots att jag inte själv ska gå med bössa imorgon? Det är nog äventyret i sig, att få ta del av den fenomenala expertis som delas mellan jägarna. Men självklart även jakten i sig, kapitala kronhjortar, utan restriktioner, under brunsten med ett av Jakt-Sveriges mest kända ansikten.
13 oktober - 05:00
Väckarklockan ringer, det är beckmörkt ute. Vi möts upp i köket där vi dricker kaffe och och går igenom den sista logistiken. Hur rapporteringen sker av skjutet vilt och vad som är lovligt utöver kronhjortar på dagens jakt. 20 minuter senare är kängorna snörade och vi knallar ut genom allén mot vår del av jaktmarken. Vegetationen är täckt av frost vilket gör smygandet till en rejäl utmaning. Men Pierres plan är tydlig och oförändrad, vi ska bege oss ner mot vattnet för att spana av vassremsorna och dem kringliggande fälten.
"Här har jag stött på dom förut, speciellt under dagtid kan man hitta dom i den här täta vassen"
Vi smyger över krispiga löv och genom snåriga buskar samtidigt som vi försöker vara så tysta som möjligt. Vi går i varandras spår och fäster blickarna så långt bort vi kan för att förhoppningsvis få syn på kronhjortarna innan de får syn på oss.
Det är svårt. Vi ser inget och vi låter förmodligen för mycket. Jag känner mig lite i vägen och tänker att det här hade definitivt varit enklare som ensam jägare. Vi rör oss upp från sjön och ställer in siktet på fälten istället.
Nästan tre timmar av dagen har redan passerat och vi har inte mycket att dela med oss av utöver blöta strumpor.
Men vi visste att det här skulle bli svårt, kronhjort är bland dem skyggaste och mest svårjagade vilt vi har i Sverige.
Jag passar på att fråga Pierre om jakten i helhet, vad är charmen med jakt enligt dig? Störs du av att du inte är själv här i skogen?
"Ibland tänker jag att jag är så otroligt enkel och banal, det krävs inte så mycket för att jag ska vara lycklig. Om jag bara får smyga runt med min bössa, mitt skjutstöd och min kikare, ja då är jag nöjd och det är det enda jag behöver."
Efter att vi har ätit lite lunch känner vi att dagen rinner ifrån oss. Det blir uppenbart att man inte riktigt vant sig med att dagarna nu är väldigt korta så här i oktober. Det är ingen idé att stapla runt i snårig skog för stunden, så vi slår oss ner i utkanten av ena fältet och förbereder oss på att vänta in skymningen.
Plötsligt vibrerar Pierres mobil och en av skyttarna har en kronhjort i sikte.
"Det är det här som gör det så roligt att vara ute flera samtidigt, man kan ta del av varandras jakt både innan, under och efter jakten."
Mörkret faller och kylan tränger sig på. Precis innan vi ger upp för dagen ser vi en enorm kropp komma smygandes ut på fältet genom en öppning i skogen. Det är platshjorten, herren på täppan. 400m bort står den enda kronhjorten vi inte ska skjuta p.g.a. risken att förstöra ordningen i kronstammen.
Trots en dag utan något skjutet så vandrar vi tillbaks mot vår boning med gott mod, hjortarna finns där. Vi tar lärdom av dagen och justerar vår strategi inför nästa etapp.
14 oktober - 05:30
Dag två, dimman ligger tät och när vi kliver ut ur huset möts vi av ett mullrande eko från kronhjortarnas bröl. Vad fasen är det som händer? Jag har aldrig varit med om något liknande. Vi ser inte mer än 5 meter framför oss när vi smyger genom den beckmörka allén. Endast månen lyser upp dimman vilket ger oss en liten silhuett att arbeta med.
"Det är en dimma av guds nåde och vi står mitt bland kronhjortarna. Vi hör att det är flera kapitala hjortar som brölar, vi hör att dom springer runt och stökar med hindarna. Det här är en känsla som slår allt annat."
Till slut lättar dimman något när dagens första solstrålar tränger sig fram bakom trädtopparna. Vi sitter på en liten grusväg mitt mellan två stora fällt med kronhjortar på båda sidor om oss.
Vår plan är enkel, vänta ut dimman, få koll på vilka individer vi har framför oss och därefter ta ett beslut. Ju högre solen klättrar på himlen desto bättre blir sikten.
Efter en dryg timme möts vi av ett rent skådespel. Jag har aldrig tidigare sett något så vackert utspela sig i skogen.
Fyra.. fem.. sex... För många individer att räkna. Hjortar, hindar, lekande kalvar. De är magiskt. Hjortarna flanerar omkring med en ojämförlig auktoritet, hindarna försöker hålla koll på sina kalvar som springer runt och hoppar av glädje.
Pierre bedömer hjortarna vi har framför oss men lyckas inte hitta den han har ställt in sig på, en väldigt stor individ som börjar gå på retur, vilket betyder att den har sett sina glansdagar men nu börjar tappa sin forna glans.
"Ögonblicket är så fint att även om jag kanske hade kunnat ta en kalv här så känns det aldrig aktuellt, jag lyfter aldrig bössan ordentligt, utan jag vill bara titta på dom när dom är helt ostörda i sin rätta natur."
Tillslut lämnar hjortarna fälten och beger sig in i skogen igen, vår bästa och kanske enda chans rann oss genom fingrarna. Nu finns det bara en sak att göra, vilket är att smyga efter i hopp om att finna rätt individ i den täta skogen på dagtid - en nästintill omöjlig uppgift.
Efter någon timmes promenad kommer vi ut på ytterligare ett fält där vi ser rörelse på andra sidan. Det är en fin kronhjort som uppvaktar en ensam hind. Pulsen går i taket. Vi letar fort upp en rutt som kan ta oss närmre och sätter fart.
Vi lyckas smyga ikapp. Vi sätter oss i en liten sluttning, skjutkäppen fälls ut, bössan är redo och hörselkåporna justeras. Det är knäpptyst, vi håller andan och väntar på att en knall ska eka genom skogen. Precis när allt känns rätt så viker hjortarna av från fältet och tränger sig in bland träden. Vi missade chansen återigen, med några sekunders marginal.
Något uppgivna sitter vi kvar i det höga gräset och funderar på vad vi precis varit med om. Vi kan ju knappast komma så här nära igen? Var det sista chansen? Vi får en uppdatering från dem andra jägarna att en stor kronhjort precis har blivit fälld. En enorm glädje åt den andre skyttens framgång sprids mellan oss. Nu, trots vårt nederlag, tänds hoppet igen.
Vi går tillbaka dit vi var på morgonen för att spana av hygget där kronhjortarna lämnade fälten. Finns det någon eftersläntrare? Kanske en hind och kalv som vi kan komma åt?
Väl på hygget tar Pierre höjd på en stor sten för att kunna kika ner i det höga gräset. Inom bara några minuter viskar han att han ser ett rådjur närma sig, en get.
"Vi ger det några minuter och ser vad som dyker upp"
Strax efter det skymtar vi en råbock som kommer i getens doftspår. Den 16 augusti inleddes bockjakten och Pierre berättade igår när vi satt i skinnfåtöljerna och ljög att han inte kommit åt att skjuta någon bock än, trots att vi redan är inne i oktober.
Så fort jag får syn på bocken vet jag att Pierre kommer ta skottet. Han står på bra höjd vilket ger perfekt kulfång. Vi står knäpptysta medan bocken kommer allt närmare, den passerar stenen som Pierre står på med bara ett par meter mellan dem. Den stannar upp, tiden stannar upp.
Bössan går av och krutdoften sprids runtomkring oss.
Det här var en jakt som inte resulterade i vad vi från första början hoppades på. Den går ändå till historien som en av de finaste upplevelser jag varit med om i skogen. Vänskap, skratt, nederlag, glädje. Två dagar och så mycket känslor.
Den här artikeln kan inte göra jakten vi var med om rättvisa. Därför föreslår jag att du som läsare nu kollar igenom filmen som producerades av Jakt är Jakt i samband med det här äventyret. En bild säger ju mer än tusen ord, så varför inte kolla 25 bilder i sekunden? Oavsett hur länge och noggrant jag sitter och skriver kommer jag aldrig kunna matcha det.
Tack för att du tog dig tiden att läsa denna artikel och jag hoppas du återkommer för framtida
jaktreportage med mig och Jakt är Jakt.
Smygjakt på kapital kronhjort i brunst
Foto & Redigering av Kamera-Kalle