"Jag kan med säkerhet säga att det här är den absolut bästa pyrsch jag någonsin varit med om"
-Pierre Norberg
Jag är i Västra Götaland, medbjuden av Jakt är Jakt för att ta del av Pierres monumentalt svåra uppgift att skjuta en specifik dovhjorts-individ som befinner sig någonstans på 3000 hektar jaktmark.
En magisk smygjakt på dovhjort i ett vinterlandskap utan dess like.
Jag heter Nils Karlsson och är jakt-skribent. Det är en ära att få ha med dig som läsare i denna artikel, och jag hoppas du både lär dig något och blir underhållen av denna magiska resa jag ska dela med mig av.
5 Februari - 08:00
När jag möter upp Pierre och Kamera-Kalle har dom redan varit ute och filmat i två dagar. Trots att planen är väldigt tydlig så är det en nästintill omöjlig uppgift att lyckas med. Den här skoveln som Pierre har hållit koll på under ett par år har börjat gå på retur, vilket betyder att den redan sett sina glansdagar och nu börjar bli mindre.
Det vi har till vår fördel är att just den här hjorten har ett tydligt kännetecken, sina enorma sporrar som vi kommer återkomma till senare i reportaget.
"Man skulle kunna tro att vi vid det här laget skulle vara lite deppiga, molokna och knyter näven i fickan, men icke! Vi ger oss inte"
-Pierre
Temperaturen ligger runt minus 13-14 grader och på vissa öppna ställen är snön så djup som 40 cm. Tillvägagångssättet vi anammar är att röra oss i skogen där snön inte ligger riktigt lika tjock. Dock finns det en fördel med snön, det blir mycket lättare att spåra dovhjortarna, hur har dem rört sig under natten? Hur stor är gruppen? Är det en "herrklubb" värd att spåra vidare på?
Oavsett så vet vi att just nu är vår största chans att stöta på hjortarna inne i skogen. Vanligtvis i februari är hjortarna ute på fälten och betar, men med snön som fallit håller dom sig i i tätningarna, förmodligen i någon solig ekbacke med södersluttning, idisslande på något grässtrå dem hittat under den hårda skaren.
Det blir ganska fort tydligt att det är svårt att klä sig rätt i den här väderleken. Står man still i några minuter känner man snabbt hur de isande vindarna letar sig in genom kläderna, trots att solen ligger på. Men så fort man försöker hålla jämn takt med Pierre i några hundra meter blir flåset påtagligt och svetten börja leta sig fram i ryggslutet.
Vi knallar på under några timmar utan större framsteg, men som väntat stöter vi på några dovhjorts-grupper från och till, det är trots allt en en väldigt viltrik mark.
Vissa stöter vi när vi hamnat i för tät skog för att smyga ordentligt, andra grupper ser vi på håll. Om vår uppgift varit annorlunda och vi bara jagade för köttets skull hade vi förmodligen varit klara långt innan lunchtid.
"Generellt så pyrschar vi ganska fort då vi måste täcka av yta, det är den enda taktik vi kan köra när vi är ute efter en specifik individ. Man får stöta grupper, upp med kikaren och kolla; är han där? När det är så här kallt så kommer hjortarna inte gå så långt, 100 kanske 200 meter sen stannar dom upp igen, då låter vi dom slå sig till ro på nytt innan vi gör en riktigt tyst ansmygning."
"Det här vinterlandskapet, skovlar, sol, D-vitamin, det är för mig jaktens formel-1"
Plötsligt stannar tiden upp. Mellan träden hör vi ljudet av horn som skrapar mot grenarna i snåret intill oss. Jag känner direkt hur pulsen skjuter i taket, vi har stött på en stor herrklubb efter att vi gett oss in i lite tätare skog och trots att vi inte var beredda på att komma så nära har vi klarat oss från att bli sedda.
Pierre är snabb upp med skjutstöd och bössa och börjar spana av gruppen i jakt på den stora hjorten med de säregna sporrarna.
Till våra stora besvikelse kan Pierre ganska fort bekräfta att det är fel grupp, hjorten är inte med.
Kamera-Kalle, uppfinningsrik som han är kommer genast på en alternativ plan.
Pierre motsäger sig idén.
Det här med jakt blir ju sällan som man har tänkt sig. Vi började nog alla så sakteliga fundera på hur vi skulle gå vidare nu. Allting var ju perfekt, för perfekt.
"Det finns ingen bra jakt som inte haft en massa motgångar, för att det ska bli en bra jakt så är definitionen att det måste vara motgångar innan man lyckas"
Vi smyger vidare i det snötäckta landskapet, över fält och upp på hyggen utan att se ett livstecken. Med många kilometer under fötterna känner vi definitivt att vi behöver ta en paus för att ladda batterierna.
Vi slår oss ner på en höjd vid en frusen sjö och gör upp en brasa.
Vi drar inte ut på tiden, även fast värmen från brasan gör underverk för våra frusna fingrar så sitter vi inte mer än 30 minuter innan vi ger oss iväg igen.
Vi hinner snabbt diskutera hur vi ska gå vidare, vilken del av marken vi jobbat av redan?hur ligger vinden? Nu har vi ny energi och det finns bara på ett sätt den här dagen ska sluta, med rätt hjort i backen.
Efter bara någon timmes pulserande stöter vi faktiskt på färska spår som ser väldigt lovande ut.
Vi smyger ut från skogen, över ett fält, genom en grantätning, där står dom. På ganska långt håll får vi syn på en grupp handjur. Gruppen är uppdelad, de flesta står i en tätning på andra sidan fältet mot en bergsvägg, medans några står ute i det öppna rakt framför oss.
Nu är det tysta benet före som gäller, vi måste på något sett runda gruppen för att komma rätt i vind och för att kunna se om rätt individ är med.
När vi kommer runt och lyckas få lite höjd upptäcker vi ännu fler hjortar. Men vi måste fortfarande närmre då gruppen rör sig sakta ifrån oss i den täta skogen. Än så länge verkar vi ha klarat oss från att bli upptäckta, men jag börjar tvivla på att vi kan lyckas med den här ansmygningen då planen är att komma ännu närmre, upp på berget precis ovanför gruppen.
Tack vare kylan är pudersnön iallafall väldigt tyst, allt fokus ligger på att inte komma åt några grenar som raspar mot kläderna. Vi smyger, kryper och klättrar, tillslut kan bi hasa oss över kanten för att få en glimt av hjortarna.
"Rätt hjort är med! han har legat här bakom eken men nu har han ställt sig upp, sporrhjorton är med!"
Nu går allting fort, det finns inte tid till att övertänka situationen. Vi vet på förhand att vi har tagit oss till en plats som ger perfekt kulfång, nu handlar det bara om att hitta rätta tillfället för att ta ett skott.
Dom säregna sporrarna syns tydligt när hjorten vrider upp huvudet.
Skjutstödet är på plats, bössan är avsäkrad. I kikarsiktet följer Pierre hjorten med sporrarna och väntar.
Total tystnad.
Sekunden senare vrider hjorten upp och ger oss en nästintill perfekt bredsida.
Skottet går av, hjorten stegrar med frambenen vilket brukar vara synonymt med en träff i bogen. Förutom ekot av knallen som ligger kvar i skogen börjar ett muller tillta, ljudet av tunga klövar som sätter fart i samma riktning, hornen från alla dovhjortar skrapar mot grenar och varandra vilket ger ett klankade ljud innan det blir knäpptyst igen.
Vi lyckades, eller snarare Pierre lyckades. Efter 4 dagars jakt på 3000 hektar mark stod vi tillslut öga mot öga mot den omisskännliga hjorten med dom säregna sporrarna. En individ som Pierre har haft koll på under flera år och väntat på rätt tillfälle för att skjuta den.
Vi glider ner för berget till skottplatsen, bara några meter därifrån har den lagt sig i pudersnön för att ta sitt sista andetag.
"Det här är i mina ögon den perfekta hjorten"
Vilken speciell jakt, allting var perfekt. Ser en tillbaka på jakten i helhet skulle man inte förändra något. Som Pierre nämnde tidigare, Det finns ingen bra jakt som inte haft en massa motgångar, för att det ska bli en bra jakt så är definitionen att det måste vara motgångar innan man lyckas. Och här sitter vi i snön.
Det går inte att sätta ord på att få tagit del av den här upplevelsen.
Vid undersökning av tänderna visar det sig att hjorten är 9 år gammal, vilket bekräftar det Pierre hela tiden har sagt.
Det här var den perfekta hjorten att skjuta på alla sätt och vis.
Den här artikeln kan inte göra jakten vi var med om rättvisa. Därför föreslår jag att du som läsare nu kollar igenom filmen som producerades av Jakt är Jakt i samband med det här äventyret. En bild säger ju mer än tusen ord, så varför inte kolla 25 bilder i sekunden? Oavsett hur länge och noggrant jag sitter och skriver kommer jag aldrig kunna matcha det.
Tack för att du tog dig tiden att läsa denna artikel och jag hoppas du återkommer för framtida
jaktreportage med mig och Jakt är Jakt.
Foto & Redigering av Kamera-Kalle